Kaffekokare istället för vattenkokare

Att göra frukost i någon annans kök känns alltid så konstigt. Inget är där det ska vara så det blir en massa springande fram och tillbaka. Visserligen så vet jag var det mesta finns i pappas kök men han har ingen vattenkokare. Just det, ingen vattenkokare. Hemma gör jag alltid mitt te med hjälp av vattenkokare och dom flesta jag känner har en. Men icke pappsen. Så jag försökte mig på kaffekokaren. En relativt enkel manick kan man tycka. I med vatten, te och tryck på knappen, hur enkelt som helst. Inte för mig. Trycka på knappar kan jag och tepåsen lägger man i kannan har jag sett, men hur mycket vatten ska man ha i. Dom flesta skulle tycka det inte var så noga, jag tycker det är jätteviktigt. Det finns ingen egentlig anledning till det men jag är sådan när det gäller att mäta upp saker. Kaffekokaren laddades iallafall till slut och hör och häpna, det blev faktiskt drickbart te av det hela. Hurra för mig!

När frukosten var avklarad och jag skulle lägga koppen i diskhon kände jag hur det började klia i fingrarna. Det var den mycket ovanliga och farliga diskarsjukan som gjorde sig påmind. Jag tillhör den där udda gruppen människor som faktiskt gillar att diska och lämnas jag ensam i en annan människas hem så finns en stor risk att jag ställer mig och diskar, till många vänners förtjusning. Om ni någonsin drabbats av diskarsjukan vet ni att det enda sättet av bota den är att diska så det var vad jag gjorde, till fåglarnas stora förtjusning.

Pappas fåglar ja, dom gillar ljudet av rinnande vatten. Dom flyttade sig så nära som möjligt och kvittrade förnöjt över vattenljudet. Konstiga djur dom där två.

Tyra åker hem idag också. Syster med kompis kommer dyka upp vid lunchtid för att hämta knasbollen. Mattor och möbler kommer flyga all världens väg har jag en känsla av. Bäst att hålla sig ur vägen.